När jag nyligen gick igenom mina lådor med stickat hittade jag de här vantarna.
Jag hittade också, bland blogginläggsutkasten, detta från 2006:
Petter fick ett par vantar. Min mamma sa att hennes mamma stickade såna till henne när hon var liten. Samma dag jag köpte vantarna begravdes min mormor. Min mormor som lärde mig att sticka. Min mormor som man tyckte var lite knasig när hon köpte garn i Italien. Min mormor. Tänk vad lik man blir sin släkt fast man egentligen inte menade det.
Det här inlägget får tjäna som något slags varning och som en påminnelse till mig själv. För inte så länge sedan hörde jag, troligen på en stickpodd (minns inte vilken), att man på garnföretag försöker komma ifrån att märka sina garner med superwash. Jag har också upptäckt det – den hårda vägen.
Förra sommaren när jag var i Finland köpte jag Novitas Nordic Wool. Jag kollade noga att det inte var superwash. 100% wool står det på etiketten. Stickade och tvättade en provlapp – den växte lite men inte så jag blev orolig. Stickade Epistrophy. Märkte under tiden att det inte gick att tova ihop när jag skulle skarva ihop nästa nystan. Hm. Stickade ändå på. Garnet kändes glatt samtidigt som det inte är supermjukt, en del skulle nog kalla det på gränsen till sticksigt. Sydde steeken på symaskin för säkerhets skull. Koftan satt som en smäck. Här har jag den på mig på jobbet innan jag tvättade den – så nöjd var jag.
Sen tvättade jag koftan. Den växte. Jag har tagit ytterligare en dålig bild när jag har koftan på mig på jobbet, efter tvätt. Halsringningen sitter mycket längre ner och jag har ganska många cm kofta att fladdra med i sidorna.
Lite klantigt att inte kolla tvättråden. Garnet är maskintvättbart i 40 grader. Alltså superwash. Eller inte, då. Men i alla fall inte det jag var ute efter.
Egentligen stötte jag på fenomenet redan året innan när jag handlade garn i USA. Då uppmärksammade jag till och med att det stod att garnet är maskintvättbart och frågade i butiken om det var säkert att det inte var superwash. Och det var det inte. Men ändå. Maskintvättbart.
Och även om det kanske kändes i härvan så ville jag så gärna att det skulle vara "äkta" vara. Jag har nu börjat sticka av det (det ska bli en Llamalicious) och jo – det är superwash. Eller inte, då.
Med det sagt så är jag inte alltid emot superwash. Till barnkläder och sockar är det oerhört praktiskt. Och jag tycker att man får och ska sticka av precis det garn man vill – jag tycker bara inte om att bli lurad. Eller fintad. Hädanefter hoppas jag att jag litar på min magkänsla och kollar etiketterna noggrannare.
Det har varit lite glest med blogginlägg under 2016. En del av vad jag gjort har glimtat förbi på Instagram (där heter jag liisamy), t.ex. vantarna Otto och spunnen eldfluga, och såklart på Ravelry (där heter jag också liisamy). Här kommer ändå årets sista lista.
Pågående arbeten
I startgroparna
Jag vill/kommer börja på
Ufo-högen
Det som jag vill göra klart av de här projekten och som ev kan göras klart utan att repa upp dem är de fyra första. När andan faller på är det de tre jag ska ta tag i. När jag känner att spetsstickningslusten faller på ska jag ta tag i Frost flowers and leaves.
Från UFO till FO (eller till fästhögen)
I Fästhögen finns dessutom en maskinstickad barntröja i Regnbågens bomullsgarn, Prickkoftan som behöver knappar, 30 diamonds shawl, Picea, en rätstickad sjal i Glamgoth från färgkraft och en maskinstickad poncho i garn från Färgkraft som behöver något slags kant.
Spunnit har jag inte gjort sedan i somras och den härvan som blev då skulle behöva ett bad. Jag samlar nu också kraft för att köra en halsduk runt på stickmaskin och kanske våga sätta upp en väv på vävstolen jag lånat. Det har varit en hektisk höst på många sätt. Kanske blir det också en hektisk vår (åtminstone tror jag vintersäsongen kan bli det med en skidåkande ungdom i familjen) men åtminstone har vi (nästan) fixat färdigt i vardagsrummet så att det kan bli en stund till att sitta ner i soffan och sticka och kanske även spinna. Det finns nu också plats för att spänna ut sjalar utan att det kommer slipdamm eller tapetklister på. Först ska den barriga granen ut. Sen så!
Gott nytt år och många härliga garnstunder önskar jag er!
Nu är jag sedan några dagar åter hemma efter en efterlängtad semester. Semester ska, som sig bör, kombineras med garninköp eller liknande, vilket ju ibland leder till spännande avvikelser från de normala turiststråken. Vårt första resmål på semestern var Sankt Petersburg.
Först turiststråken då. Sankt Petersburg är väldigt vackert med många vackra byggnader, samtidigt som trafiken är lite lätt kaosartad (vi var nöjda med beslutet att ta färjan från Helsingfors och att vi inte tog bilen – alternativt finns också snabbtåg från Helsingfors och flyg, såklart).
Väldigt mycket promenerande blev det. Stickning blev det kanske mest på kvällen på hotellet men också i kön till Vinterpalatset/Eremitaget (sockan Brainless på stickorna).
Pampigt värre både utanför
och inuti…
Innan vi åkte hade jag använt mig av lite Google-översättning och mina begränsade kunskaper i ryska (läste på gymnasiet och det är numera länge länge sedan) för att ta reda på om det fanns någon garnaffär i St Petersburg. Först tänkte jag att det kanske inte skulle vara så intressant (läs: mina fördomar sa mig att det skulle vara en hejdundrans massa akrylgarn i bjärta kulörer – något som inte riktigt är min stil) men så såg jag på någon sida uttrycket козий пух och här började mitt intresse att växa. козий пух är nämligen garn av den getull som man klassiskt använder till att sticka orenburgsjalar. Och enligt hemsidan skulle det finnas på garnbutiken i St Petersburg…
När allas fötter var alldeles för trötta så tog vi därför trådbuss nr 5 till närheten av Ул. Красного Текстильщика, д. 10-12 (Röda textilarbetaregatan) där butiken Магазин пряжи и ниток Невская Рукодельница låg. Inte lika charmig bebyggelse (tyvärr tog jag inget kort där) men vi frågade oss fram till garnbutiken och väl där var козий пух slut. Lite besviken såg jag mig omkring bland de bjärta akrylgarnerna och frågade om de hade något garn med rysk ull (шерсть = ull). Och det hade de. Det här garnet luktar får och är av rysk ull, gjord i det ryska spinneriet Троицк (Troitsk) och heter By. Kanske ett par vantar eller sockar (osäker på slitstyrkan dock) kan det bli.
Jag hittade också ett annat ullgarn som ska få bli vantar (osäker på om det är rysk ull men också från det ryska spinneriet och är ren ull enligt namnet).
Sen tänkte jag nöja mig men vem kan motstå ett sjalgarn (i australiensisk merino och med tysk teknologi) som heter Puma och har discofeeling?
Priserna på de här garnerna var väldigt överkomliga men ville inte släpa med mig för mycket i den begränsade väskan. På bottenvåningen var det en brodeributik och på övervåningen var det stickgarner. Affärens hemsida hittar du på www.pnk.ru. Efter garnäventyret åt vi på en lokal resturang där vi inte heller förstod vad de sa eller vad vi egentligen åt men säkerställde att vi fick vegetariskt till vegetarianen.
Här finns en beskrivning av hur det är där: https://nothingbutknit2.wordpress.com/2011/11/04/welcome-to-sleeve-island/
Jag står nu vid stranden och maskar av de sista maskorna och vinkar åt förbipasserande fartyg. Hoppas att någon plockar upp mig och tar mig till våtsträckningsön.
Foto: Indi Samarajiva (wikimedia commons)
Jag påbörjade en ny jobbstickningssocka i garnet jag köpte på I knit London, ett handfärgat självrandande sockgarn. Troligen blev jag förförd av petrolränderna och bortsåg från den lila i kombination med den gula som jag varit allergisk mot sedan jag stickade en ful halsduk i de färgerna på mellanstadiet. Har du inte denna allergi så kanske garnet passar dig bättre!
Skriv namnet på din favvosockbeskrivning i kommentarerna senast fredag 20 maj kl 23.59 så drar jag en vinnare. Tävlingen kommer finnas parallellt även på instagram (där finns jag som liisamy).
Den påbörjade sockan har 64 maskor på st 2,5 mm och jag har stickat 1 rät en avig för att sedan övergå i 3 räta 1 avig. Jag har stickat en hel färgrapport.
Efter några hektiska veckor var lägenheten här hemma i stort behov av städning. Jag säger det med en gång så ni vet – det är det tråkigaste jag vet (möjligen näst efter att sätta på mig strumpbyxor). Argument som att det blir ju så fint efteråt biter inte på mig. Det är skittrist.
Så, vad göra för att inte hela helgen skulle bli en enda lång pina? Jo, planera för eskapism! Äntligen kom jag iväg till Knapplådan. Knapplådan är affären med de många knapparna som under många år låg bara ett stenkast bort från min stökiga lägenhet. Och som jag aldrig besökte. Nu finns affären i Björklinge och förutom alla knappar har de en hel massa annat fint och åtråvärt. Åk dit, bara!
Saker som man ändå kan göra efter att ha städat är att ta fram underläggen och spänna ut en sjal. Här ligger Daybreak och pappans sockar. Detaljer om dem en annan dag. Nu: sovdags!
I helgen var det Ullmarknad i Österbybruk. Arrangör var bland annat Länshemslöjdskonsulenterna i Uppsala och projektet från lamm till tröja. Jag var där på lördagen och kikade runt bland utställarna och deltog i stafetten karda-spinna-sticka en tröja (stl 2 år).
Det fanns dessutom en massa fint att titta på, klappa på och handla. I kombination med trevligt och kunnigt folk och ett fint väder blev det en kanondag! Mer om ulldagarna kan du läsa på slojdhander.wordpress.com eller kolla in #ullmarknadösterbybruk2015 på instagram. Där finns bild på den färdiga tröjan och minsann en film där jag ses spinna.
Inköpen stannade vid några knappar i metall, en hink/korg i luffarslöjd och ett påbörjat brickband från Spångmurs – bara att fortsätta!
Tvättar andrasorteringsgarnet från Solkusten – ulldoft i hela badrummet. Inser att det är bra med en stash för då kan man helt oförhappandes sätta igång med en Hitofude (som jag hade bestämt mig för att inte göra) i Geilsk bomull/ull som skulle ha blivit något helt annat. Och mellan varven sticka på Solution i tvåtrådigt ullgarn från Kampes.
I lördags drog Uppmaskan och kompani (=ett gäng Sticka-medlemmar) iväg på utflykt och studiebesök på Solkustens spinnverkstad. Solkusten fanns tidigare söderut på östkusten men har sedan några år sin hemvist utanför Norrtälje.
Stora maskiner och ull som blir garn fascinerar i alla fall mig. Det var dessutom en väldigt bra och välförberedd visning av nästan alla steg i processen (vi slapp den blöta ullen).
Efter visningen släpptes gänget loss i garnhyllor och -korgar. Lite av jämtlandsullen (det vita) och så lite grått och en ljussvart kom med hem. Man kan också handla i deras webbutik. Jag har alltid tänkt att garnet är i dyraste laget. Nu tänker jag att det är fantastiskt att ett sånt hantverk som det faktiskt är att spinna garn på det sätt som Ingrid gör på spinnverkstaden faktiskt inte kostar mer.
Stick å brinn! 
