Arantröjan

Jomen, ja! Visst är arantröjan till Moa färdig – tack för påminnelsen! Jag hade till och med gjort i ordning ett inlägg men inte publicerat.

Specifikationer
Beskrivning: nr 746 från Garntjänst (Tillägg gjort jan 2021: hör med Garnbutiken i Kilafors om de har beskrivningen kvar för försäljning)
Storlek: Stickad efter storlek M men enligt storlek L på längden (förutom ärmhål) och kanske lite ytterligare längre ärmar
Garn: 4-trådigt ullgarn av typ svenskullgarn men inte från Kilafors. Det stod Aran 4 tr på den lilla lappen
Garnåtgång: 940 gram
Stickor: 4 mm till resårer och 4,5 till resten
Kommentar: Rolig stickning, lite kämpig för händerna och synd att jag inte kan läsa innantill så man slipper repa upp… Passformen blev lite lagom stor, det har utlovats att jag ska få ta bild med tröjan på men det måste nog bli utomhus eller en dag när hon fryser. Härligt med fett garn som blommar ut när man tvättat. Monterade först och tvättade sen.

Annons

Tröjor och passform (och mer om Laine)

Roligt med era reaktioner på mitt inlägg om Laine. Ni behöver absolut inte hålla med mig och jag vill gärna veta vad ni tycker om ni har läst den! Apropå det inlägget så undrade Heidi vad jag tycker om tröjmodellerna i den. Alla beskrivningar kan man som vanligt (nuförtiden) spana in på Ravelry (länk). Fem av de 11 beskrivningarna är tröjor/koftor (en klänning men den går att korta av till en tröja med instruktioner för det). Alla stickas uppifrån och ner, de flesta med något slags raglan. Koftan Lanes har en falsk axelsöm och en ärm som mer liknar en isydd ärm än de andra modellerna. Med en modifierad halskant skulle jag eventuellt kunna tänka mig att göra en sådan. Jag tycker också att Ancasta är fin (jag skulle i så fall göra den som tröja). Av beskrivningarna som inte är tröjor gillar jag sockarna Siv.

Under 2016 har jag fått färdigt ovanligt många tröjor. Dels körde vi kurs med sticka tröjor som passar och dels tror jag att jag hade något slags uppdämt tröjsug och hade redan börjat med några. Två av koftorna jag stickade (Whippet) och Romy (även på bild nedan) stickades uppifrån och ner och ärmkullarna liknar dem i Lanes. Längst upp slutar inte ärmkullen i en rundning utan det blir som en kil upp mot halsen (på bilden halvt dolt av kragen).

 

Tröjan Simple Ziggurat stickades också den uppifrån och ner men den här konstruktionen gav en "vanlig" rundad ärmkulle (fler bilder finns om du klickar på länken). Jag stickade också koftan Emelie. Den stickas nerifrån och upp och sedan plockas det upp för att sticka ärmen uppifrån och ner med förkortade varv för att få till en fin ärmkulle, motsvarande en isydd ärm.

Nu har jag inte stickat en kofta med ordentlig isydd ärm och ärmkulle enligt våra förträffliga instruktioner och mått men det är troligen den typen av tröja/kofta som skulle sitta bäst på mig. Även om Romy sitter bra när jag är still så åker den runt när jag rör mig, jag måste hela tiden rätta till den och dra i ärmarna så att de sitter rätt över axlarna. Samma gäller Whippet. Det är de andra tröjorna som sitter bäst. Det gör såklart att jag är lite tveksam till att sticka Lanes. Jag har just stickat färdigt Epistrophy som har ett runt ok och alltså är en annan modell. Jag har provanvänt den men inte fotat ordentligt och ett första intryck är att den är ok (haha) men att en isydd ärm hade gjort den nättare.

Simple Ziggurat ger ju en tröja som inte behöver monteras men man har mindre kontroll över att forma halsringningen som man vill (och dessutom hade jag ganska mycket issues med att få nederkanterna och ärmarna som jag ville men till slut blev jag nöjd).

Lite kul är det att vår kursledare tillika koftexpert hävdat allt det här hela tiden. Det är inte så att jag inte har litat på henne men man blir också inspirerad av vad andra stickar och vill prova på nya designer. Utan att behöva räkna om till en isydd ärm.

Hur tänker ni kring olika tröjmodeller och passform?

Monteringsdags och antal projekt

 Jag har nu stickat klart delarna till arantröjan. Jag satte ihop dem med lite säkerhetsnålar och stickmarkörer för att se om det var något som behövdes modifieras innan ihopsyning. Dottern hävdade att de 10 cm för långa ärmarna var perfekta och att övrigt verkade ok samtidigt som hon pustade över hur varm tröjan var. 

Delarna drar ihop sig lite på bredden och jag vet att dottern vill ha den oversized (inte bara ärmlängden alltså). Dessutom behöver garnet få sig en tvätt för att få bort spinnolja och bli mjukare. Först funderade jag på att spänna ut delarna innan montering men jag måste ju också sticka på en halslinning så jag har bestämt mig för att göra som jag brukar, alltså montera färdigt först och sen tvätta hela plagget.

Så nu har jag alltså två tröjor som behöver monteras (min Epistrophy ska klippas upp också). Malin ställde en intressant fråga under mitt listinlägg om hur det kommer sig att många som stickat länge ofta har flera pågående stickprojekt samtidigt – vill vi inte att det vi stickar på ska bli färdigt fortare så att vi kan använda det snabbare? Först och främst vill jag säga att jag inte alls tar illa upp av frågan – det är en relevant fråga! Jag kan bara svara för mig själv också för jag vet att andra är mer "monogamstickare", alltså stickar på ett eller max ett par projekt åt gången.

I början när jag stickade så stickade jag också bara på ett projekt åt gången. Dels så var det ju så att den saken jag stickade på ville jag ha klar. Sen tror jag att det kan vara så att i början så är allt med stickning lite svårt och koncentrationskrävande. Nu vill jag ha ett (eller fler) lätta projekt som bara flyter på som jag kan sticka på när jag ser på en spännande och uppmärksamhetskrävande film eller när jag läser (ja, jag läser och stickar samtidigt!). När det är mer prat-tv eller om jag är på stickkafé så har jag gärna en stickning som kräver lite mer koncentration, till exempel flätstickning, spetsstickning eller flerfärgsstickning. Extra kluriga stickningar som komplicerad spets behöver kanske full uppmärksamhet eller klarar att jag lyssnar på en podd eller radio samtidigt. 

Jag vill också kunna ha en annan stickning till hands om den stickning jag håller på med skiter sig (måste repas upp, plocka upp en tappad maska eller något annat som kräver fokus – kanske är det dags att mäta eller prova eller börja på ett nytt moment i beskrivningen) när jag till exempel ser på film och inte vill pausa. Så förutom att ha projekt med olika krånglighetsgrad vill jag gärna ha ett par av ungefär samma krånglighetsgrad på gång.

Vissa garner och stickor är jobbigare för händerna än andra. Till exempel arantröjan som nu nästan är färdigstickad är lite tjockare stickor och en ganska fast masktäthet och jag behöver byta till ett projekt med lite tunnare stickor efter ett tag för att inte få ont i  händerna.

Ett annat skäl till varför det blir en massa pågående projekt är också nyfikenhet och kanske en viss brist på tålamod – jag ser ett mönster eller ett garn som jag vill prova och har svårt för att vänta! Sen är det ju så att om man vill att en viss sak ska bli färdigt snabbare så får den mer uppmärksamhet än andra saker. För min del så blir det ofta så att den snabbare får sina trådar fästade och blir monterad snabbare. Jag tycker att det är lite svårt att samla motivationen och den koncentrerade tiden som krävs för att montera plagg och spänna ut sjalar ibland. Kanske är jag mer "processtickare" än "resultatstickare", i alla fall ibland. Deadlines och presenter är bra morötter för att få färdigt saker.

Berätta gärna hur ni andra tänker kring det här!

PS Jag inser också nu att jag inte tog med min "nödstickning" jag har liggandes på jobbet – ett par sockar som kommer att komma till användning när de än blir klara och jag riskerar inte att komma naken till jobbet 

Plötsligt händer det

Att vara stickare och ha barn är som en bergochdalbana. När barnen är tillräckligt små kan man sticka precis vad man vill (om man hinner) och sätta på dem det utan att de klagar (mer än annars). Sen kommer en period när de vill ha och önskar (läs: kräver) att man stickar vissa saker. Det kan vara saker man inte visste fanns (en sjal som går lixom från huvudet och ner tajt såhär och med hål för ögonen och munnen och som sen slutar nånstans här nere vid axlarna) eller som man i sin vildaste fantasi ens hade tänkt att man skulle sätta stickorna i (fun fur). Därefter kommer förnekelseperioden. Nej, jag vill inte alls ha något du har stickat (tolkas av den stickande föräldern som att barnet inte längre älskar en)! Sen, plötsligt så händer det. En snood här. Ett par vantar och sockor där. Och så. Flättröjan!

Nåja. Egentligen var det inte riktigt så det hände. Dottern krävde av den annars så snälla pappan att hon skulle få hans flättröja. Han vägrade och hänvisade till den stickande mamman. Som raskt hissade fram garn och mönster till en sådan tröja hon själv använde i gymnasiet (naturligtvis var det min pappas tröja).

Här är en likadan, det är min mammas. Tyvärr alldeles för kort för min dotter.

Hur många flättröjor finns det, kan man undra. På åttiotalet stickade min mormor dessa arantröjor, jag tror hon gjorde fem eller sex stycken – en var åt döttrarna och deras män (möjligen var det en av dem som inte ville ha en). Sen var hon så less på dem så att hon slängde beskrivningen.

Min mormor, mamma och hennes två systrar stickade jämt när de sågs. Helgerna när vi besökte mormor och morfar var som ett enda långt stickkafé, endast avbrutet av såsavsmakning, lunch och eftermiddagskaffe. Köksstolarna var dessutom perfekt utformade med knoppar på vardera sidan av ryggstödet så att man kunde hänga sin stickpåse där medan man bläddrade i garntjänstkatalogen eller i den från Stoff och stil. Jag fattade ingenting och krävde att mamma skulle sticka färgglada saker i lurvigt garn.

Lyckligtvis hittade jag beskrivningen till arantröjan många år senare, hos Garntjänst innan de la ner. Så länge har jag alltså haft beskrivningen och även garn till att sticka en ny sådan tröja till mig själv. Nu blir den till dottern istället. Det är ok. Kanske tycker hon om mig lite i alla fall. Dessutom är det kul att sticka flätor.

Sydd avmaskning

Jag maskar av havskanten på min Simple Ziggurat. Trots att jag inte gillar att sy för hand så är sydd avmaskning min favoritteknik för avmaskning i ärmslut, i nederkant när man stickat uppifrån och ner och i halskanter. Naturligtvis beror det på materialet också men som här tycker jag att det blir snyggast med den. Första gången jag stötte på den avmaskningen var i Elisabeth Zimmermanns bok Knitter's almanack. Hur man gör finns längst ner i den här utmärkta artikeln från Knitty: http://www.knitty.com/ISSUEsummer06/FEATsum06TT.html. Och så får ni gärna lyssna på Nördic Knittings poddavsnitt om Elisabeth.

Nu ska jag ägna resten av midsommarafton åt att maska av resten av halskanten, för nackdelen med metoden är att det tar en halv evighet (plus att det är hur tråkigt som helst om man behöver repa upp).

Jag övervägde I-cordavmaskning rakt på kanten men stickade en kortare ribb som matchar övriga muddar.

Tröjön

Jag vill minnas att det i stickinternets begynnelse fanns en engelskspråkig stickbloggare som pratade (skrev) om sleeve island. Där är jag nu. Ärmarna på min simple ziggurat-tröja har det gått lite troll i och jag har stickat om dem flera gånger. Och när jag äntligen trodde att jag fått till det blev den för kort igen.

Bara att repa upp och göra om. Nu tror jag den är bra och har halva andra ärmen kvar att göra men med första ärmen som mall borde det gå ganska fort. För det gör ju det, när det flyter på.

Det mörka på bilden nedan är andra ärmen på koftan Whippet. 3-4 cm till ska den ha och sen är faktiskt hela koftan klar (när jag fäst trådar och tvättat). Ziggurat-tröjan ska ha något slags halskant också. Vi får se hur lång tid det kommer att ta.

Halskanter

Tack för era snälla kommentarer angående min Emelie-kofta. Jag använder den ganska så flitigt. Tack också för tipsen angående halskanten. Jag förstår tipset angående att sätta översta knapphålet så långt upp som möjligt. Just på Emelie är det en så bra beskrivning så det står både antal maskor och hur många maskor man ska sticka mellan varje knapphål. Så är det inte direkt varje gång.

Nu testade jag samma typ av framkanter på prickkoftan. Men lyfte kantmaskan och satte översta och nedersta knapphålen ganska långt ut i kanterna. Så här långt ser det ok ut. Och flerfärgsstickningen jämnade ut sig något. Nu ska knapparna i också bara…

Whippet

Så här långt har jag kommit på Whippet av Ankestrik. Jag stickar i Supersoft, färg Oxford och med stickor 3 mm. Jag har följt beskrivningen fram till att ärmarna sattes på en tråd. Sen var tanken att det skulle stickas falska flätor över hela alltihop men för det första skulle det inte synas i det grå och för det andra så skulle gränsen mellan det slätstickade och de falska flätorna gå precis över bysten. Och det vill jag inte. Jag tänker fortsätta med slätstickat och så kommer jag göra den lång. Tänker jag nu i alla fall. Sitter ganska bra men förhoppningsvis lite bättre när det är ärmar på och mer ”tyg” som gör att det hänger ut sig lite.

Emelie

Emelie blev klar och jag är nöjd! En mycket välskriven beskrivning och en trevlig kofta.

Beskrivning: Emelie av Elin Berglund
Storlek: 112 cm, lite längre än den mellanlånga varianten
Garn: Darryl of Scotland Finull 8/2 som jag köpte på Ullcentrum i Löttorp sommaren 2014
Stickor: 3 mm och 2,5 mm till kanterna
Modifikationer: egentligen bara att jag gjorde den lite längre än mellanvarianten och så blev ärmhålen lite större än planerat så jag stickade ärmkullarna enligt en storlek större och så gjorde jag inte "fusksömmarna" i sidorna, mest för att jag satt illa till för att göra det och hellre bara stickade vidare.

 

 

Det enda som jag är lite missnöjd med i den här koftan är knappkanten längst upp. Jag tvekade länge och väl om jag skulle följa beskrivningen även på det här sista steget då jag trodde att det skulle bli så här. Jag menar naturligtvis att beskrivningen anger att man först ska sticka halskanten och sedan plocka upp för framkanterna ända upp. Med risken då att det inte blir helt snyggt längst upp. Men jag tänkte att eftersom beskrivningen varit klockren dittills så skulle det lösa sif. Så blev det nu inte och det står liksom upp litegrann när man har koftan knäppt ända upp. Det ska i och för sig sägas att det inte är lika tydligt efter en del användning men om (när) jag gör en till så kommer jag troligen att göra halskanten sist.

Jag har här följt Mias råd och använt mig av självutlösaren på telefonen som en uppgradering till badrumsselfien och ställt upp mig i köket mellan müsliburken och O'boyburken. Saker man kan upptäcka då är att man ser rakt in så klänningen kan behöva en liten ihopnästning. Eller att koftan är stängd.

Här står halskanten upp på ett sätt som jag inte är nöjd med. Notera att på Ravelrysidan är det ingen som har sin kofta knäppt ända upp. Jag får väl strunta i det jag med.

Lilla Olle

Koftan Lilla Olle blev klar under 2015. Garn och mönster från Solkustens spinnverkstad. Det är den entrådiga jämtlandsullen jag har använt med stickor 3 mm. Storlek 12 månader. Knappar från mormors knapplåda. Knappt 100 gram av garnet gick åt.

Jag blev glad att pysen som skulle få koftan inte hann växa ur den då jag inte alltid är snabbast i stan på det där med knappar. I övrigt en njutning att sticka med garnet. Mönstret var också bra förutom det där med detaljen i minskningarna för ärmen. Men det är ju som sagt detaljer.