Hur blev det här nu då?

Lite sådär. Randar med Drops Fabel färg 104 och Fabel Spray Print färg 711. Strumpa blir det i allafall.

Annons

Tidig lördag

Nåja. För mig i alla fall. En stickstund tillsammans med P1 på lördagen är trevligt. Här min andra vante från boken Mostly Mittens, nr 30 i boken.

Gillar mönstret jag håller på med nu, ska man titta på det ljusa eller det mörka? Dessutom är det roligt att sticka.

Komivante nr1 (nr2)

Från boken Mostly Mittens har jag nu stickat färdigt bokens vante nr 2. Mitt första par från boken. Det här har varit min midsommarhelgstickning och jag har till och med fäst alla trådar…

Tack för era glada tillrop om färgerna! Det ser betydligt bättre ut i kombinationen med svart och grått men det kändes verkligen som att sticka med reflexväst… Det illgröna garnet är Rauma Finull i färg nr 454, det svarta är också Rauma Finull och det grå är Järbo Gästrike, 2-trådigt. Knappt ett nystan av det svarta gick åt och inte så mycket av resten.

Vad gillade jag då med de här vantarna? Enkelt mönster – lätt att komma ihåg. Jag är fortfarande oändligt glad att jag gått kurs med En till så jag kan sticka mönster med två färger. Den här gången är vantarna nästan lika stora! Det var också väldigt roligt att sticka dem.

Att notera är att alla vantar i den här boken är utrustade med tummar som utgår från sidsömmen. Det är kanske snyggt utan händer i vantarna men gör att själva vanten vrider sig när man har den på sig. Om man som här har en platt hoptagning så blir det inte så snyggt – är hoptagningen rund gör det ju inte så mycket. Och eftersom jag redan provat det tidigare, så ville jag testa att sätta in en tumkil inne i handen, närmare bestämt genom att öka på vardera sidan om den tredje maskan i handflatan. Och ja, det blev väl ok. Jag kan tycka att det ser lite knäppt ut precis på sidan om tumkilen, där man alltså bara stickar 2 maskor mönster innan kantmaskorna.

En annan sak med de här vantarna är tummarna – själva minskningen görs bara på insidan av tummen så tummen får tum-form… Ja, så förutom att jag flyttade in tumkilen till handflatan så har jag stickat efter mönstrets storlek medium på vanten och så råkade det bli large på tummen (förutom längden på tummen som blev medium). Jag använde stickor 2,5 mm och fick rekommenderad masktäthet (16 maskor på 5 cm – kollade nu, efter att de var klara) och vantarna är pyttelite små till mig.

Kastar sten i glashus

Jag drabbades av ett oförklarligt sug efter att sticka vantar här för ett tag sen. Jag kastade mig över en av alla införskaffade vantböcker för att hitta en modell. Det var boken Mostly mittens (länk till adlibris) och även om vantmönstren är fina förfasades jag över en del av färgkombinationerna de hade valt (kolla länken, där finns bild på omslaget).

Glad i hågen valde jag mönster 2 och Rauma finull för att se hur stora vantarna skulle bli innan jag kastade mig på de lite mer avancerade mönstren. Sen började stenkastandet.

Stackars stackars

min pappa, alltså.

Han var, enligt egen utsago, tvungen att gå in i en affär och köpa sig en halsduk i akryl för han hade tappat bort sin (eller glömt den hemma när det var kallt ute eller något liknande). Och den nya halsduken var både ful och hemsk och värmde inte. Och tänk vad synd det var om honom som aldrig fick några stickade halsmojänger i ull av sin oomtänksamma dotter.

Åtgärdat.

Den randiga halsduken som jag stickade på maskinen är till honom. Jag hade 72 maskor och inställning 8 och använde Tove. Knappt två nystan av varje färg gick åt. Den är ungefär lika lång som min pappa och det har jag hört ska vara bra om man vill vika den dubbel.

Jag var lite bekymrad över randningen. För hur man än bär halsduken skulle ränderna bli osymmetriska i ändarna när man har den på sig. Så lösningen blev att jag ändrade ordningen på ränderna mitt i. Tänkte att det skulle synas mindre…

Halsduken fick åka tvättmaskin i 40 grader och tova ihop sig lite lite (vår maskin är snäll mot stickat) för att kanterna inte skulle rulla sig så mycket. Jag tycker att det ser acceptabelt ut. Om det rullar sig för mycket får den väl åka maskin en gång till. I övrigt har jag virkat ett varv fastmaskor längs uppläggnings- och avmaskningskanterna för att få lite stadigare där, annars har jag inte gjort något åt kanterna. Mest imponerad är jag över att jag faktiskt fäste alla trådar det här året och inte väntade och gav halsduken i julklapp eller nåt sånt… Det tog längre tid att fästa trådarna än att sticka den på stickmaskinen…

 

Tumsyndrom

Jag tror att jag har kommit över SSS – second sock syndrome. SSS är ett tillstånd som drabbar många stickare som inte klarar av att få till den där andra sockan när den första är färdig. Det är jobbigt och tar lång tid att kurera sig då den ensamma sockan ligger där i stickkorgen som ett dåligt samvete.

Jag vet, jag har varit där. Nu försöker jag se till att inte drabbas av SSS. Jag har mina strategier. Avsluta aldrig en socka om du inte vet att du orkar eller har tid att lägga upp till den andra genast. Hittills verkar det funka, även om den andra sockan oftast inte är lika rolig som den första.

Men säg den glädje som varar. Jag har nu drabbats av ett annat stickrelaterat syndrom. Det är nästan lika svårt som SSS och kan faktiskt ha allvarligare följder. Jag kallar det tumsyndromet. Det har uppstått nu när jag har börjat sticka vantar. För att kunna se exakt hur jag stickat den första vanten och för att komma ihåg exakt hur jag stickde den första tummen lämnar jag tummarna ostickade för att sticka dem sist. Och nu ligger de där. De färdigstickade vantarna. Utan tummar. Tumvantar utan tummar är nästan värre än bara en tummetott.

Tumsyndromet kan också resultera i att tummarna, när de väl blir stickade, blir stickade i en annan masktäthet än övriga vanten. Man blir då tvungen att sticka de trånga krångliga tummarna ytterligare en gång för att det inte ska se helt sjukt ut. Jag behöver komma på en strategi att klara mig ur tumsyndromet. Hur gör ni?

Bajenblomvantar utan tummar. En med blomma på insidan och en utan…

Äntligen anatoliska vantar

Mina anatoliska vantar har varit klara ganska så länge nu men jag har inte fått hjälp att fota actionbilder förrän häromdagen.

Jag är ganska så nöjd. Mest nöjd är jag att jag insåg att garnet (Morjärvs tvåtrådiga) skulle ge alldeles för stora vantar om jag stickade det mönster jag tänkt först (mer om det mönstret en annan dag). Det här mönstret som hade 60 maskor runtom passade perfekt till min hand med morjärvsgarnet och stickor 3. Bra att veta (för mig i alla fall).

Eftersom vantarna inte har tumkil så drar det sig lite inne i handflatan. Inte helt perfekt. Men om man använder vantarna när man cyklar eller håller i ett paraply (illustrerat på bilden nedan) så  kommer det att gå bra och inte kännas konstigt.

Muddarna är något långa i min smak men det kommer nog att kännas helt ok när man använder dem på vintern och inte när det är runt 20 grader varmt och 100 procents luftfuktighet.

Så några klassiska bilder på ovansidan och insidan och lite specifikationer…

Garn: Morjärvs tvåtrådiga ullgarn, svart och grönt, totalt 65 gram
Stickor: 3 mm bok
Mönster: Anatolian mittens från boken Folk Mittens av Marcia Lewandowski (Ravelry-länk till mönstret). Hela diagrammet finns också som errata om man vill sticka och inte har boken… (länk till errata)
Omdöme: Rolig vante att sticka. Passar min hand bra i storlek, även om en tumkil inte hade varit helt fel.
Kommentar: Symmetrinördar observerar att jag spegelvänt muddmönstret. Mammor observerar att den ena vanten nog är lite mindre än den andra, men det är inget som märks när man har dem på och dessutom har jag inte tvättat och dragit i vantarna.