På stickfronten

I somras antog jag utmaningen Stash Dash 2016 vilket innebar att man färdigställer stickade plagg eller spunna fibrer och räknar ihop hur många meter det blev. Först tänkte jag att man var tvungen att dra bort det man köpte in men så var inte fallet så då hoppade jag på. Resultatet går att hitta här: http://www.ravelry.com/discuss/the-knit-girllls/3437822/26-50#39

Jag kom upp i hela 10000 meter och fick tummen ur för att göra färdigt en massa gamla ufon och även sådant som inte var ufon. Kolla mitt inlägg där för jag kommer tyvärr inte att orka blogga om allt som blev klart då. 
Det känns som (och är ju) evigheter sedan. 

Efter den urladdningen har jag mest stickat på några få saker åt gången och det har inte blivit så mycket färdigt. Inte heller har jag lyckats med min föresats att spänna ut några av de färdiga sjalarna som ligger i en låda. Men å andra sidan har vi stökat om i hela vardagsrummet så det har inte funnits så mycket fri golvyta. En vacker dag så…
 
Här är mössan INSULATE som jag stickade i Drops cotton merino och som därför blev liten så den passade Lilla M (men lite kort även för honom). 

Sen stickade jag restgarnsvantar till A:s barn. Det här var andra omgången, den första glömde jag fota. Ett mycket bra projekt då A fäste alla trådar.  

Jag har egentligen inte tyckt att det är så skoj med restgarnsprojekt, dels för att jag tycker det är svårt att randa och dels för att jag ju har så mycket garn. Men här var mängden garn begränsad och jag fick därför utmana mig själv för att få till något. Kul. Kanske blir det mer sånt framöver.

Sen så har jag stickat ett par vanliga raggsockar (men med lite kortare skaft) i rosa 7 bröder till dottern. Sockarna har hon i sina docs med stålhätta som hon ärvt av pappan. 

Annons

Fail

Jag är sjuk och min vana trogen börjar jag sticka något som tröst. Förra gången jag var ordentligt krasslig stickade jag till mig ett besök hos sjukgymnasten som berättade att man faktiskt bör ta en paus lite då och då annars kan man få väldigt ont i axlarna. Då blev det en bomullskofta jag aldrig använt.

Den här gången la jag upp till koftan Lorem Ipsum i Silkbloom fino från BC garn (ett ull/silkegarn).

Jättefint garn och bland projekten på Ravelry finns det några jättefina koftor. Visst att jag redan hade insett att det skulle vara ett stunsigt garn. Men så tog jag ändå det här ostunsiga med tungt fall. Ja, ni förstår ju själva hur det blir. Koftan skulle räcka till flera Liisor.

Jovisst gjorde jag en provlapp. Att den gick att sträcka ut i alla olika riktningar ignorerade jag. Garnet får nu bli något annat.

Ett annat fail var när jag i somras var på Stockholmsvisit med ett par vänner. Vid besöket på Litet Nystan införskaffade jag en massa nystan Semilla fino (också från BC garn) i en åskgrå nyans. Började göra provlappar. Och inser att det här blir inte bra till vad det nu var jag tänkte göra. Jag gillar inte utseendet på hur maskorna ser ut eller känns. Det är en konstigt bekant känsla. Då slår det mig att jag har stickat i det här garnet tidigare, men i den tunnare varianten (Semilla extra fino). Jag gjorde en sjal och ett par halvvantar. Gillade inte resultatet.

Jag försökte rädda det hela med att börja sticka en sjal/filt med flätor men det är inte kul. Jag gillar helt enkelt inte det här garnet. Så nu får garnet hitta någon annan att bo hos.

Det är inte du, garnet, det är jag.

Räkning

Det här med att hålla tungan i rätt mun när man räknar verkar inte vara min starka sida nu på sistone. Så här snett hade jag räknat på min Livstyckekofta. Koftan formas genom aviga och räta maskor i ribbor på längden och tvären. När man kommer till mitten på framstyckena ska det bara vara vertikala ribbor som stickas uppöver koftan. Det var bara det att när det var tillräckligt få maskor kvar på ena framstycket så var där ganska många fler på det andra.

Nu vilar garnet i nystan i någon slags installation på en hylla i vardagsrummet.

Aprilväder

Tack för era uppmuntrande kommentarer! April brukar vara den jobbigaste månaden rent allmänt och då är det skönt att ha stickningen. Kanske ska jag kämpa mig igenom den genom att blogga som en tok istället för att ha bloggtystnad.

Första april i Uppsala snöade det och idag var det minusgrader på morgonen, så jag hade på mig de nystickade (nåja) lovikkavantarna.

Okej, vantarna har legat nästan klara, bara att fästa trådar och broderera på lite garn och tvätta, i åtminstone ett år. Det var så här att jag köpte några enstaka härvor Morjärvs lovikkagarn på typ Tradera eller liknande.

Dottern ville ha ett par gråa lovikkavantar och jag stickade glatt båda vantarna och sparade som vanligt tummarna till sist. När jag skulle sticka tummarna inser jag att det inte är samma färg på vantarna. Den andra vanten är mindre grå och lite mer beige. Det ville inte dottern ha. Som bekant har Morjärvs ullspinneri upphört att existera och jag sökte ett tag runt efter en härva av antingen den ena eller den andra färgen. Inget napp. Så jag tänkte, äh vafan och stickade färdigt tummarna. Sen blev vantarna liggande.

Nu har jag i alla fall fäst alla trådar och gjort ett snabbroderi på vantarna, tvättat och ruggat upp. Fasen vad de är varma! Morjärvsgarnet är tjockt och mjukt. Om man jämför med andra lovikkagarner på marknaden är det här Rollsroyce-lovikkagarn. Jag har tänkt ha vantarna när jag cyklar och då spelar det inte någon roll om färgerna är olika. Skillnaden syns tydligt i inomhusljus (se nedan) men i mörker när jag cyklar, vem ser något då?

Förutseende

Jag stickar vidare på min Sweet Dreams-sjal och har kommit till picotavamaskningen. Att jag inte lär mig.

Överst på bilden helt ok fasta picoter. Underst på bilden apfula sladdriga picoter. För tillfället är en femtedel av maskorna avmaskade med den undre varianten. Sen testade jag att göra några fastare picoter. Nu har sjalen legat i ångesthålet ett tag. Kanske orkar jag repa upp idag?

Ameh…

Det skulle ju vara lika många aviga maskor på vardera sidan om flätan.

Marius-mudd

Finn fler än fem fel.

Alternativ 1 (att sticka två muddar till) avfärdade jag efter en kort stunds fundering. Jag gillade inte riktigt resårmudden nertill och jag stickade med stickor 2,25 mm (rekommenderad storlek var 2,5) så det blev små muddar. Garnet hade räckt men, nä. Det fick bli alternativ 2 (att sticka om överdelen av mudden som var fel).

Sammanfattning
Mönster: Marius-muddar från Sandnes häfte Marius
Stickor: 2,25 mm
Garn: Sandnes mini alpakka i marin (21 gram), vitt (knappt 10 g) och rött (knappt 10 g) var väldans mjukt
Ändringar: Jag stickade ett picot-vikvarv och en infodring istället för att virka runt uppekanten.
Politik: Skulle aldrig rösta på Høyre (se Fuglemammas blogg)
Antal pågående projekt: oförändrat för jag började visst på ett par sockar…

Full koll

Stickar en tröja till min moster (hon hade som vanligt stickat ett halvt bakstycke och jag förbarmade mig över resten). Så här såg det ut för ett tag sen.

Häromkvällen började jag närma mig slutet på andra ärmen men blev lite nervös när jag såg att garnet hade gått åt vansinnigt fort på slutet. Jag tyckte att det verkade finnas gott om garn. Nu skulle jag behöva gå igenom snuttarna för att få ihop till några varv halsringning.

När jag letade igenom de två påsarna hittade jag förklaringen. Jag hade stickat tre ärmar. Garnet räckte utan problem till halsringningen. Färdigbild kommer.