Idag ska vi iväg och fira barnens kusin J som om någon dag blir 17 år. Ända sedan han var liten har han varje år önskat sig ett par tunna sockar i present. Här är årets par, standard 3 r 1 a över 64 maskor på stickor 2,5 mm i ett Opalgarn (typ lakrits heter det), ca 70 gram. Nu i storlek 42. Den här gången försökte jag matcha randningen och lyckades ganska bra, tycker jag själv.
Resestickningar är viktiga. Lagom enkla för att jag inte ska bli åksjuk och lagom intressant för att jag inte ska tröttna. Så jag la upp till en Winterfell cardigan i svart Visjögarn. Perfekt bilstickning! Mönster med lyfta maskor på framstyckena och resten slätstickat. Nu har jag tagit av för ärmarna.
Här stickar jag på New Jersey turnpike. Tre filer för bilar och tre för bilar/lastbilar i vardera riktning.
Påbörjade hemma i Sverige, stickade på flygplanet över till USA och i bilen från New York, via New Jersey och Washington DC, genom Virginia så blev de här sockarna färdiga precis innan vi kom in i Tennessee. Här fotade från baksätet av vår enorma hyrbil.
Garnet är Drops Fabel i något slags rosa-grå-beige. Stickor 2,5 mm. Beskrivningen är Hermione’s everyday socks av Erica Lueder. Mycket trevlig stickning. Hälen och blev min ”vanliga” förstärkta häl och tåihoptagningen något slags variant där jag sydde ihop de sista maskorna med maskstygn. En bra present blev det.
Och så den lilla bilen då:
Det känns som att få saker blir färdiga, på mer än en front. Här kommer i alla fall en kort uppdatering på grejer som hänt.
Ärmen på Rosekoften har av en samlad stickexpertis bedömts passa och ärm nummer två är nu påbörjad.
Léttlopigarnet jag köpte på syfestivalen är på god väg att bli en Riddari och jag har kommit upp till den roliga delen.
Jag fick något slags vårkänslor och köpte garn till en fluffig tröja och en stickhelg gav möjlighet till ytterligare garninköp.
Den grå och den gröna i Sustainable merino (400 m/100 g, Emmafärgat) fick följa med hem. Oklart vad det ska bli. Kanske ett barnplagg, eller en Joyful shawl. Eller har du något förslag?
Jag trodde nog aldrig att jag skulle sticka ett par mamelucker. Nu kommer de ändå väl till pass i kylan. Kanske blir det premiär i morgon.
Specifikationer
Beskrivning: Majas mamelucker
Garn: Järbo Gästrike 2-tråkigt, 180 gram i rester från lagret
Stickor: 2,5 mm
Modifikationer: Jag har en stor bak. Enligt instruktionerna för hur man kan modifiera brallan så den passar en själv så har Maja ett midjemått på 72 cm och i beskrivningen ska man lägga upp 160 maskor. Jag mätte mitt midjemått och fick det till att jag skulle lägga upp 192 maskor. Men så var jag ändå osäker på om det skulle bli för mycket eller inte. Några mamelucker jag har sett har blivit för pösiga framtill. I instruktionen står att man ska låta sidopanelerna ha samma bredd som i ursprungsbeskrivningen men jag tänkte att det vore bättre att ha bredare resårpaneler i sidorna. Dessutom är det i resårpanelerna som man vänder de förkortade varven och då blev det smidigt att göra fler förkortade varv än i orginalet (8 ytterligare kortvarv efter kortvarv 16). Efter midjeresåren hade jag alltså 54 maskor resår (istället för 38) i vardera sidan. Mittpanelerna stickade jag enligt beskrivningen. Benen stickade jag så långa som det gråa garnet räckte.
Resultatet ser ju helt knäppt ut (baksidan på bilden precis här ovanför). Men jag det verkar som att min breda bak får plats.
Det där med den väldigt höga midjan tänkte jag också skulle vara lite konstigt men som alla som har använt ett par strumpbyxor som är lite korta över rumpan vet så kan en hög midja göra att de går att använda ändå. Hittills är känslan helt ok. Jag har ännu inte använt dem ordentligt men jag tror att jag skulle ta av dem inomhus för att inte känna det som att det är för knöligt under klänningen.
Jag tror också att beslutet att inte öka mer i mittpanelen var rätt.
Här kommer en bild på något jag inte stickar särskilt ofta – en grenkil.
På Majas mamelucker. Snart bara benresåren kvar.
Det började med att någon stickade så snygga vantmuddar. Jag tyckte det såg ut som små rävar.
Så jag köpte häftet Knit worthy 4 (design Ysolda Teague) som innehöll beskrivningen till vantarna. Svart, vitt och gult garn hade jag hemma men det blev inte rätt. Jag tror inte att det bara var min förkylning som gjorde att omdömet var grumlat – nyanserna blev inte helt rätt. (Jag såg ju rävarna framför mig – det här blev inga rävar!)
Så jag tog och beställde rätt nyanser – sotsvart, naturvit och arveguld – från garnr.se. Som sagt, jag var dunderförkyld och vad jag kunde se så fanns inte alla de hos Yll o tyll.
Efter att den första vanten blev alldeles för stor så stickade jag om med tunnare stickor. Och nu är de klara.
Det verkar som att jag stickat lite fel på den vänstra vanten. Kanske ska jag sy dit lite lusar?
Mudden är dubbel och döljer en resår. Enligt beskrivningen skulle denna göras i räv-garnet. Synd på rara kulörer, tyckte jag (och dessutom färre trådar att fästa), så jag stickade resåren i naturvitt.
Det andra som jag lockades av med de här vantarna är hoptagningen. Istället för att man tar ihop i vardera sidan av vanten så gör man minskningarna på flera ställen och man får en rund topp. De få gånger jag stickat vantar på det här sättet så har vantarna blivit favoriter. En sån hoptagning skulle man egentligen gärna ha på en mössa också, eller hur?
Nu blev det visst ingen ordentlig bild med vantarna på mina händer. Tyvärr är de fortfarande lite stora. Jag tycker mudden är för långt upp på armen. Och så är jag inte helt förtjust i att ha dubbel mudd då det blir bylsigt under kappan eller jackan. Och så blev de lite långa över huvud taget. Jag är inte heller helt nöjd med tumkilen. Jag fick sticka några varv extra och öka lite mer för att få till det och jag tycker inte att övergången till tummens mönster är helt lyckad. Jag har provat att fylla ut med maskstygn men blev inte nöjd med det heller.
Specifikationer
Beskrivning: Milet av Ysolda Teague
Garn: Rauma Finull, totalt 82 gram; ca 34 gram naturvitt (401), 41 gram koksgrå (4387) och 5 gram rävgult/arveguld (4197)
Stickor: 2,5 mm, förutom slätstickningen i mudden som stickades med 2,75 mm
Modifikationer: Stickade enligt beskrivningen men bytte inte till grövre stickor efter den långa muddresåren. Stickade vanten längre och ökade två gånger ytterligare i tumkilen, satte 17 maskor från tumkilen på en tråd och lade upp 9 nya. Tummen stickade jag sedan runt med 26 maskor och minskade 2 maskor sista grå varvet innan de gula plupparna.
Omdöme: Krånglig och enkel vante. Lite frustrerande men till sist ganska rolig stickning. Nöjd med hoptagningen. Och ”rävarna”. Kanske blir den en vante med bara rävar någon gång, jag har lite rävgult kvar…
Sådana här muddar är bra stickning att ha med sig när man vill ha något som är litet och som man inte behöver tänka så mycket på.
Entrådig Zauberball, 29 gram, och stickor 2,25 mm. Hur jag gör har jag skrivit om tidigare. Sen vänder jag dem ut och in för jag gillar bättre hur kanten längst ut blir då.
I somras på utflykt till Östergötlands ullspinneri köpte jag förgarn när jag egentligen var på väg ut. Nu har en del av det blivit till Garnomeras enkla vantar.
Specifikationer
Garn: förgarn från Östergötlands ullspinneri, 75 gram
Stickor: 4 mm
Beskrivning: Garnomeras enkla vantar. Stickade så som det står.
Ja, de är verkligen enkla. Och inte. Jag vet inte riktigt vad det är men troligen stickar jag för hårt när jag stickar vantar i lite grövre garn på grövre stickor. Alltså gäller det även lovikkavantar. Trist för egentligen går det ju fort och är enkelt och blir superbra vantar. Men det är sååååå trååååkigt och meckigt att få till.
Har ni något tips? Sticka med tunnare stickor? Låta det bli lösare och sticka lite större och filta ihop lite?
Resultatet är i varje fall ett par supermjuka och fluffiga vantar!
Låt mig presentera sockorna Hickory av Jane Cochran. Beskrivningen finns i Clara Parkes trevliga bok The knitter’s book of socks. Storlek 39. Stickor 2,25 mm. Garmet är Hjertegarn sock 4, knappt 65 gram gick åt. Lite detaljer skrev jag ner på projektsidan i Ravelry.
Stick å brinn! 