Tidskriften Laine

Jag köpte det första numret av tidskriften Laine efter att ha sett den någonstans på nätet, troligen Instagram. En riktigt snygg tidskrift såg det ut att vara och folk öste lovord över den. 

IMG_4452

Laine betyder såvitt jag vet ylle på franska och våg på finska, vilket är passande då redaktionen och chefsredaktören håller till i Finland. Flera finska designers har också bidragit med beskrivningar i det här numret.

Innehållet då? Snygg layout, tjockt matt papper som doftar sådär gott av trycksvärta och det är fantastiskt fina foton. Det finns en intressant intervju med den i stickvärlden berömda Joji Locatelli (Boxy mm) och ett reportage från en gård i Finland där man föder upp får av typen Finsk lantras. Och så finns det såklart en mängd beskrivningar. Det känns som att jag snart kommer fram till det där stora men-et. 

Hela tidskriften genomsyras nämligen av något som jag har så fruktansvärt svårt för. (Ta nu inte åt dig om du gillar det jag nu kommer att beskriva – gör du det kommer du att älska Laine.) Varje beskrivning presenteras först på ett helt uppslag med en kort text och ett snyggt foto på ett väldigt tilltalande sätt. Det är vad som står i den korta texten som jag har svårt för. Det andas mindfulness som så ofta också gränsar till någon slags andlighet. Jag skiter högaktningsfullt i om du inte tröttnar på att gå samma stig genom den täta skogen för att du aldrig tröttnar på naturen. Och jag tror inte på konceptet att en sjal kan bli en vän "beyond comparison". Det funkar helt enkelt inte för mig. 

IMG_4453

Vid sidan av de två första artiklarna så tycker jag att de två andra intervjuerna (med Helga Isager och Stephen West) är intressanta men slarvigt presenterade som frågor – svar. Det finns också en text där en garnproducent själv skriver om sin kärlek till garn (garnet finns sedan med som redaktionens favorit och används i en av beskrivningarna), ett kort men vackert resereportage från Lissabon (som tar upp en garnaffär men hoppar över den fantastiska knapp/bandaffären och garnaffären där man får specifikt fråga efter ullgarn bland alla bjärta akrylgarner och som tipsar om Copenhagen coffee bar eller något liknande som ska vara hippt och inte om de små restaurangerna i källarplan med kaklade väggar så det känns som man sitter i någons badrum samtidigt som man serveras asgod och billig mat) och så några recept. 

Beskrivningarna är moderna och snygga och verkar välskrivna. Jag skulle nog kunna tänka mig att sticka en eller två av modellerna. Med tanke på priset (299 kr inkl frakt från Magasin duett) är det ganska så mycket pengar per beskrivning. Jag vet, man får mer än bara beskrivningarna, så det är svårt att jämföra rakt av. 

Förutom att jag inte tilltalas av mindfulness-grejen, och därmed kanske är fel målgrupp, så skulle jag vilja se en tidskrift eller åtminstone ett reportage eller en intervju som åtminstone ställer någon kritisk fråga. Jag menar inte att man ska fråga Stephen West varför han designar så konstiga saker nuförtiden – tror han verkligen att någon vill ha dem på sig? Inte kritisk på det sättet. Men kanske frågor kring hur man som designer kan leva enbart på stickning och vad man behöver tänka på för att det ska funka eller hur designern tänker kring materialval och inte bara frågor som känns ställda av en beundrare. Hur tänker man kring att även stickmodeller ofta är smala modeller? Hur tänker större garnföretag kring ursprung och miljö? Hur mår arbetarna på spinnerier, superwashgarnstillverkningsställen och färgerier? Hur mår fåren på större gårdar? I vilket sammanhang finns ull- och garnproduktion på olika platser i världen? Kombinerat med snygga designer och en snygg presentation. Den tidskriften skulle jag köpa. Åtminstone ett nummer för att prova!