Ekorrar överallt

Vantar med ekorrar överallt blev det till barnens kusin E som är ekorrtokig. Jag hittade den fina vanten Squirrely Swedish Mittens men tyckte att det var lite få ekorrar på, om de nu skulle vara till en ekorrtokig. Så jag tog mönsterdiagrammet och satte det över hela utsidan. Jag använde Rauma finull (totalt 51 gram) och stickor 2,5 mm (Zing som jag fick i julklapp) och utgick från maskantalet i vanten Esther från Vantar för alla årstider. Med min stickfasthet blir det en vante som blir för liten för mig men passade 13-åringen perfekt.

 Improviserade mönstret på insidan. Gillar hur det blev på tummen, det skulle kunna gå att använda över en hel vante kanske. Åtminstone på insidan. Baksidan av tummen blev som resten av insidan.

Annons

Tröjor och passform (och mer om Laine)

Roligt med era reaktioner på mitt inlägg om Laine. Ni behöver absolut inte hålla med mig och jag vill gärna veta vad ni tycker om ni har läst den! Apropå det inlägget så undrade Heidi vad jag tycker om tröjmodellerna i den. Alla beskrivningar kan man som vanligt (nuförtiden) spana in på Ravelry (länk). Fem av de 11 beskrivningarna är tröjor/koftor (en klänning men den går att korta av till en tröja med instruktioner för det). Alla stickas uppifrån och ner, de flesta med något slags raglan. Koftan Lanes har en falsk axelsöm och en ärm som mer liknar en isydd ärm än de andra modellerna. Med en modifierad halskant skulle jag eventuellt kunna tänka mig att göra en sådan. Jag tycker också att Ancasta är fin (jag skulle i så fall göra den som tröja). Av beskrivningarna som inte är tröjor gillar jag sockarna Siv.

Under 2016 har jag fått färdigt ovanligt många tröjor. Dels körde vi kurs med sticka tröjor som passar och dels tror jag att jag hade något slags uppdämt tröjsug och hade redan börjat med några. Två av koftorna jag stickade (Whippet) och Romy (även på bild nedan) stickades uppifrån och ner och ärmkullarna liknar dem i Lanes. Längst upp slutar inte ärmkullen i en rundning utan det blir som en kil upp mot halsen (på bilden halvt dolt av kragen).

 

Tröjan Simple Ziggurat stickades också den uppifrån och ner men den här konstruktionen gav en "vanlig" rundad ärmkulle (fler bilder finns om du klickar på länken). Jag stickade också koftan Emelie. Den stickas nerifrån och upp och sedan plockas det upp för att sticka ärmen uppifrån och ner med förkortade varv för att få till en fin ärmkulle, motsvarande en isydd ärm.

Nu har jag inte stickat en kofta med ordentlig isydd ärm och ärmkulle enligt våra förträffliga instruktioner och mått men det är troligen den typen av tröja/kofta som skulle sitta bäst på mig. Även om Romy sitter bra när jag är still så åker den runt när jag rör mig, jag måste hela tiden rätta till den och dra i ärmarna så att de sitter rätt över axlarna. Samma gäller Whippet. Det är de andra tröjorna som sitter bäst. Det gör såklart att jag är lite tveksam till att sticka Lanes. Jag har just stickat färdigt Epistrophy som har ett runt ok och alltså är en annan modell. Jag har provanvänt den men inte fotat ordentligt och ett första intryck är att den är ok (haha) men att en isydd ärm hade gjort den nättare.

Simple Ziggurat ger ju en tröja som inte behöver monteras men man har mindre kontroll över att forma halsringningen som man vill (och dessutom hade jag ganska mycket issues med att få nederkanterna och ärmarna som jag ville men till slut blev jag nöjd).

Lite kul är det att vår kursledare tillika koftexpert hävdat allt det här hela tiden. Det är inte så att jag inte har litat på henne men man blir också inspirerad av vad andra stickar och vill prova på nya designer. Utan att behöva räkna om till en isydd ärm.

Hur tänker ni kring olika tröjmodeller och passform?

Tidskriften Laine

Jag köpte det första numret av tidskriften Laine efter att ha sett den någonstans på nätet, troligen Instagram. En riktigt snygg tidskrift såg det ut att vara och folk öste lovord över den. 

Laine betyder såvitt jag vet ylle på franska och våg på finska, vilket är passande då redaktionen och chefsredaktören håller till i Finland. Flera finska designers har också bidragit med beskrivningar i det här numret.

Innehållet då? Snygg layout, tjockt matt papper som doftar sådär gott av trycksvärta och det är fantastiskt fina foton. Det finns en intressant intervju med den i stickvärlden berömda Joji Locatelli (Boxy mm) och ett reportage från en gård i Finland där man föder upp får av typen Finsk lantras. Och så finns det såklart en mängd beskrivningar. Det känns som att jag snart kommer fram till det där stora men-et. 

Hela tidskriften genomsyras nämligen av något som jag har så fruktansvärt svårt för. (Ta nu inte åt dig om du gillar det jag nu kommer att beskriva – gör du det kommer du att älska Laine.) Varje beskrivning presenteras först på ett helt uppslag med en kort text och ett snyggt foto på ett väldigt tilltalande sätt. Det är vad som står i den korta texten som jag har svårt för. Det andas mindfulness som så ofta också gränsar till någon slags andlighet. Jag skiter högaktningsfullt i om du inte tröttnar på att gå samma stig genom den täta skogen för att du aldrig tröttnar på naturen. Och jag tror inte på konceptet att en sjal kan bli en vän "beyond comparison". Det funkar helt enkelt inte för mig. 

Vid sidan av de två första artiklarna så tycker jag att de två andra intervjuerna (med Helga Isager och Stephen West) är intressanta men slarvigt presenterade som frågor – svar. Det finns också en text där en garnproducent själv skriver om sin kärlek till garn (garnet finns sedan med som redaktionens favorit och används i en av beskrivningarna), ett kort men vackert resereportage från Lissabon (som tar upp en garnaffär men hoppar över den fantastiska knapp/bandaffären och garnaffären där man får specifikt fråga efter ullgarn bland alla bjärta akrylgarner och som tipsar om Copenhagen coffee bar eller något liknande som ska vara hippt och inte om de små restaurangerna i källarplan med kaklade väggar så det känns som man sitter i någons badrum samtidigt som man serveras asgod och billig mat) och så några recept. 

Beskrivningarna är moderna och snygga och verkar välskrivna. Jag skulle nog kunna tänka mig att sticka en eller två av modellerna. Med tanke på priset (299 kr inkl frakt från Magasin duett) är det ganska så mycket pengar per beskrivning. Jag vet, man får mer än bara beskrivningarna, så det är svårt att jämföra rakt av. 

Förutom att jag inte tilltalas av mindfulness-grejen, och därmed kanske är fel målgrupp, så skulle jag vilja se en tidskrift eller åtminstone ett reportage eller en intervju som åtminstone ställer någon kritisk fråga. Jag menar inte att man ska fråga Stephen West varför han designar så konstiga saker nuförtiden – tror han verkligen att någon vill ha dem på sig? Inte kritisk på det sättet. Men kanske frågor kring hur man som designer kan leva enbart på stickning och vad man behöver tänka på för att det ska funka eller hur designern tänker kring materialval och inte bara frågor som känns ställda av en beundrare. Hur tänker man kring att även stickmodeller ofta är smala modeller? Hur tänker större garnföretag kring ursprung och miljö? Hur mår arbetarna på spinnerier, superwashgarnstillverkningsställen och färgerier? Hur mår fåren på större gårdar? I vilket sammanhang finns ull- och garnproduktion på olika platser i världen? Kombinerat med snygga designer och en snygg presentation. Den tidskriften skulle jag köpa. Åtminstone ett nummer för att prova! 

Skärvor

Min Fragmentation-mössa är klar och använd några gånger. Mössan finns i tidskriften Pom-Pom som också går att köpa enbart elektroniskt. Det fanns några saker till som jag skulle kunna tänka mig att göra någon gång i framtiden.

Åter till mössan. Jag använde mig av Rauma Finullgarn och stickor 3 mm. Jag tror inte att min masktäthet stämmer överens med vad som står i beskrivningen – jag har stickat lösare. Eftersom modellen skulle sitta jättetight och jag inte var helt säker på att jag ville ha den så så tänkte jag att det var ok med lite lösare stickfasthet om jag gjorde minsta storleken.

Rauma Finull blir ju så härligt när det är tvättat! Jag blev ok nöjd med den här mössan och den var rolig att sticka. 

 Men… den är lite lös runt öronen. Och så känns den lite lång därbak (men det kanske är en vanesak).

Specifikationer
Beskrivning: Fragmentation av Kiyomi Burgin
Storlek: minsta
Garn: Rauma Finullgarn, totalt 62 gram, varav det gick åt 13 gram mörkgrått och mindre än 8 gram vardera av petrol och mellangrå. 
Stickor: 3 mm strumpstickor (carbonz – jag fick köpa en till uppsättning och ha 6-7 stickor istället för 5)
Omdömen: Beskrivning – inga bekymmer, färdigt material – fantastiskt trevligt, passform – sådär, stickupplevelse – supernajs. Mössan gör sig som bäst när den ligger i knäet när jag sitter i bussen eller i bilen så jag kan klappa på den. Kanske mamman ska prova den och se om den klär henne bättre?

Come to the dark side

… vi har varma händer.

Ett par snabbstickade vantar blir årets första färdiga projekt. Dottern, som säger sig ha tappat bort sina nya vantar (troligen och förhoppningsvis i sitt rum), ville ha ett par Star wars-vantar. Mamman ville inte sticka det önskade paret med tunt garn och många maskor utan valde ett snabbare alternativet med grövre garn och färre maskor. Jag utgick från beskrivningen till Solvända och la till mönsterrapporter från två gratismönster från Ravelry – The Force Awakens Hat och Star Wars Double Knit Scarf. 

Specifikationer
Garn: Peer Gynt, 40 gram vitt och 55 gram svart
Stickor: 3,5 mm (strumpstickor, carbonz)
Beskrivning: hopkok (enligt ovan) men de här vantarna är bra mycket längre än Solvända-beskrivningen – dottern har långa händer. 
Resultat: Snabb, rolig stickning som resulterade i varma vantar. Egentligen funkar tumkil bättre men i så här grovt garn så går det bra med rak tumme. Bra grundbeskrivning i Erikas bok (Sticka vantar, sockor och lite till)

 

Monteringsdags och antal projekt

 Jag har nu stickat klart delarna till arantröjan. Jag satte ihop dem med lite säkerhetsnålar och stickmarkörer för att se om det var något som behövdes modifieras innan ihopsyning. Dottern hävdade att de 10 cm för långa ärmarna var perfekta och att övrigt verkade ok samtidigt som hon pustade över hur varm tröjan var. 

Delarna drar ihop sig lite på bredden och jag vet att dottern vill ha den oversized (inte bara ärmlängden alltså). Dessutom behöver garnet få sig en tvätt för att få bort spinnolja och bli mjukare. Först funderade jag på att spänna ut delarna innan montering men jag måste ju också sticka på en halslinning så jag har bestämt mig för att göra som jag brukar, alltså montera färdigt först och sen tvätta hela plagget.

Så nu har jag alltså två tröjor som behöver monteras (min Epistrophy ska klippas upp också). Malin ställde en intressant fråga under mitt listinlägg om hur det kommer sig att många som stickat länge ofta har flera pågående stickprojekt samtidigt – vill vi inte att det vi stickar på ska bli färdigt fortare så att vi kan använda det snabbare? Först och främst vill jag säga att jag inte alls tar illa upp av frågan – det är en relevant fråga! Jag kan bara svara för mig själv också för jag vet att andra är mer "monogamstickare", alltså stickar på ett eller max ett par projekt åt gången.

I början när jag stickade så stickade jag också bara på ett projekt åt gången. Dels så var det ju så att den saken jag stickade på ville jag ha klar. Sen tror jag att det kan vara så att i början så är allt med stickning lite svårt och koncentrationskrävande. Nu vill jag ha ett (eller fler) lätta projekt som bara flyter på som jag kan sticka på när jag ser på en spännande och uppmärksamhetskrävande film eller när jag läser (ja, jag läser och stickar samtidigt!). När det är mer prat-tv eller om jag är på stickkafé så har jag gärna en stickning som kräver lite mer koncentration, till exempel flätstickning, spetsstickning eller flerfärgsstickning. Extra kluriga stickningar som komplicerad spets behöver kanske full uppmärksamhet eller klarar att jag lyssnar på en podd eller radio samtidigt. 

Jag vill också kunna ha en annan stickning till hands om den stickning jag håller på med skiter sig (måste repas upp, plocka upp en tappad maska eller något annat som kräver fokus – kanske är det dags att mäta eller prova eller börja på ett nytt moment i beskrivningen) när jag till exempel ser på film och inte vill pausa. Så förutom att ha projekt med olika krånglighetsgrad vill jag gärna ha ett par av ungefär samma krånglighetsgrad på gång.

Vissa garner och stickor är jobbigare för händerna än andra. Till exempel arantröjan som nu nästan är färdigstickad är lite tjockare stickor och en ganska fast masktäthet och jag behöver byta till ett projekt med lite tunnare stickor efter ett tag för att inte få ont i  händerna.

Ett annat skäl till varför det blir en massa pågående projekt är också nyfikenhet och kanske en viss brist på tålamod – jag ser ett mönster eller ett garn som jag vill prova och har svårt för att vänta! Sen är det ju så att om man vill att en viss sak ska bli färdigt snabbare så får den mer uppmärksamhet än andra saker. För min del så blir det ofta så att den snabbare får sina trådar fästade och blir monterad snabbare. Jag tycker att det är lite svårt att samla motivationen och den koncentrerade tiden som krävs för att montera plagg och spänna ut sjalar ibland. Kanske är jag mer "processtickare" än "resultatstickare", i alla fall ibland. Deadlines och presenter är bra morötter för att få färdigt saker.

Berätta gärna hur ni andra tänker kring det här!

PS Jag inser också nu att jag inte tog med min "nödstickning" jag har liggandes på jobbet – ett par sockar som kommer att komma till användning när de än blir klara och jag riskerar inte att komma naken till jobbet