Plötsligt händer det

Att vara stickare och ha barn är som en bergochdalbana. När barnen är tillräckligt små kan man sticka precis vad man vill (om man hinner) och sätta på dem det utan att de klagar (mer än annars). Sen kommer en period när de vill ha och önskar (läs: kräver) att man stickar vissa saker. Det kan vara saker man inte visste fanns (en sjal som går lixom från huvudet och ner tajt såhär och med hål för ögonen och munnen och som sen slutar nånstans här nere vid axlarna) eller som man i sin vildaste fantasi ens hade tänkt att man skulle sätta stickorna i (fun fur). Därefter kommer förnekelseperioden. Nej, jag vill inte alls ha något du har stickat (tolkas av den stickande föräldern som att barnet inte längre älskar en)! Sen, plötsligt så händer det. En snood här. Ett par vantar och sockor där. Och så. Flättröjan!

Nåja. Egentligen var det inte riktigt så det hände. Dottern krävde av den annars så snälla pappan att hon skulle få hans flättröja. Han vägrade och hänvisade till den stickande mamman. Som raskt hissade fram garn och mönster till en sådan tröja hon själv använde i gymnasiet (naturligtvis var det min pappas tröja).

Här är en likadan, det är min mammas. Tyvärr alldeles för kort för min dotter.

image from https://stickabrinn.files.wordpress.com/2016/10/f563c-6a00d83451b11069e201b7c89c13d9970b-pi.jpg

Hur många flättröjor finns det, kan man undra. På åttiotalet stickade min mormor dessa arantröjor, jag tror hon gjorde fem eller sex stycken – en var åt döttrarna och deras män (möjligen var det en av dem som inte ville ha en). Sen var hon så less på dem så att hon slängde beskrivningen.

Min mormor, mamma och hennes två systrar stickade jämt när de sågs. Helgerna när vi besökte mormor och morfar var som ett enda långt stickkafé, endast avbrutet av såsavsmakning, lunch och eftermiddagskaffe. Köksstolarna var dessutom perfekt utformade med knoppar på vardera sidan av ryggstödet så att man kunde hänga sin stickpåse där medan man bläddrade i garntjänstkatalogen eller i den från Stoff och stil. Jag fattade ingenting och krävde att mamma skulle sticka färgglada saker i lurvigt garn.

Lyckligtvis hittade jag beskrivningen till arantröjan många år senare, hos Garntjänst innan de la ner. Så länge har jag alltså haft beskrivningen och även garn till att sticka en ny sådan tröja till mig själv. Nu blir den till dottern istället. Det är ok. Kanske tycker hon om mig lite i alla fall. Dessutom är det kul att sticka flätor.

image from https://stickabrinn.files.wordpress.com/2016/10/4b0e4-6a00d83451b11069e201b7c89c13de970b-pi.jpg

Annons