Jag tror att jag har kommit över SSS – second sock syndrome. SSS är ett tillstånd som drabbar många stickare som inte klarar av att få till den där andra sockan när den första är färdig. Det är jobbigt och tar lång tid att kurera sig då den ensamma sockan ligger där i stickkorgen som ett dåligt samvete.
Jag vet, jag har varit där. Nu försöker jag se till att inte drabbas av SSS. Jag har mina strategier. Avsluta aldrig en socka om du inte vet att du orkar eller har tid att lägga upp till den andra genast. Hittills verkar det funka, även om den andra sockan oftast inte är lika rolig som den första.
Men säg den glädje som varar. Jag har nu drabbats av ett annat stickrelaterat syndrom. Det är nästan lika svårt som SSS och kan faktiskt ha allvarligare följder. Jag kallar det tumsyndromet. Det har uppstått nu när jag har börjat sticka vantar. För att kunna se exakt hur jag stickat den första vanten och för att komma ihåg exakt hur jag stickde den första tummen lämnar jag tummarna ostickade för att sticka dem sist. Och nu ligger de där. De färdigstickade vantarna. Utan tummar. Tumvantar utan tummar är nästan värre än bara en tummetott.
Tumsyndromet kan också resultera i att tummarna, när de väl blir stickade, blir stickade i en annan masktäthet än övriga vanten. Man blir då tvungen att sticka de trånga krångliga tummarna ytterligare en gång för att det inte ska se helt sjukt ut. Jag behöver komma på en strategi att klara mig ur tumsyndromet. Hur gör ni?
Bajenblomvantar utan tummar. En med blomma på insidan och en utan…
Stick å brinn! 