Jag är inte rädd…

Jag kan virka, jag är inte rädd. Eller nåt. I varje fall har jag blivit förtjust i de där små virkade djuren som kommer från Japan och kallas amigurumi (om jag nu har stavat rätt). Ojoj.

Trots att jag är lite miljöskadad sedan barndomen med fantastiska stickade små figurer i form av mumintroll, fantomennallar, tomtebobarn och andra små kryp och sett det där som farmors område vilket jag inte tänker beträda så har jag tassat in lite där. Men jag har alltså inte stickat, som farmor gör, jag har virkat. Jag vet inte vad som flög i mig.

 

Mönstret jag utgick ifrån kan man hitta här. Jag följde det för huvudet. Sen har jag helt vilt improviserat resten… Virknål 2,5mm, garn är rester i bomull/acryl från Svarta fåret och Marks & Kattens (Anemone), tror jag. Det var inte mycket som gick åt.

Jag kan också passa på att efterlysa en kanin av den större modellen. Har någon en sådan i en leksakslåda eller liknande i källaren? Som ingen skulle sakna om den bytte ägare? Nr 2 är snart utsliten och en ny önskad… Det dög inte med den virkade som ersättning (det var det inte menat som heller). Jag utlovar riklig belöning eller något som har med ull att göra i utbyte mot en röd och vit kanin. (Notera att det måste vara exakt en sådan, det går inte med annan färg eller modell… vi har prövat, lillebror har två gröna kaniner… och snart tydligen en virkad också, har jag hört *suck*)