För länge sedan stickade min mamma en alldeles för stor kofta. Åtminstone om man ser till min mammas storlek. Dessutom var det inte vilket skitgarn som helst hon stickade av, det var Deeba Silk (CTH yarns). Det är alldeles för fint och dyrt för att bara ge bort sådär. Tyckte jag. Så när jag fick den så bytte jag först knappar och la den sedan i en låda.
I morse provade jag den igen och tänk, jag hade krympt i den! Så nu passar den. Varmare än man kan tro. Och mjuk. Här ser ni hur glad och svettig jag ser ut efter att ha missat störtskuren som började samtidigt som jag parkerade cykeln i cykelförrådet.
Det är bra kompensation för den tröja jag upptäckte att jag definitivt krympt ur. Och sjalkrage var ju en trevlig ny bekantskap – varmt och mjukt runt halsen…
Tack lilla mamma! Synd att du lärt av dina misstag och stickar tröjor som är lagoma till dig nuförtiden… Och ja, jag gjorde faktiskt en ännu värre grimas på den undre bilden…
Mänstret är från Debbie Bliss häfte number 2.
Stick å brinn! 
Snygg!
Och den är inte svart. 😉
GillaGilla
Så jättesnygg den är! En sån lycka att bli vid en ny kofta så där:-)
GillaGilla
Snygg färg på en klädsam kofta.
GillaGilla
Jättesnygg.
Krymper du? Har du börjat tillbringa tiden under bordet som Petter?
GillaGilla
Supernajs! Så finurligt att låta mammor köpa gudomligt garn och sticka urtjusiga koftor i ens egen storlek. Med lite tur kanske det kan bli något återfall 😉
Stort grattis till krympningen, fast jag hoppas att du mestadels håller dig över bordet 😉
GillaGilla
Hmm… Den där tröjan sörjer jag lite… Men den är snygg på dig!! Just nu stickar jag på ett kompensationsgarn från min dotter, och det är möjligt att den blir lite för snäv för mig. Men det kanske finns ev intressenter??
GillaGilla