För länge sedan stickade min mamma en alldeles för stor kofta. Åtminstone om man ser till min mammas storlek. Dessutom var det inte vilket skitgarn som helst hon stickade av, det var Deeba Silk (CTH yarns). Det är alldeles för fint och dyrt för att bara ge bort sådär. Tyckte jag. Så när jag fick den så bytte jag först knappar och la den sedan i en låda.
I morse provade jag den igen och tänk, jag hade krympt i den! Så nu passar den. Varmare än man kan tro. Och mjuk. Här ser ni hur glad och svettig jag ser ut efter att ha missat störtskuren som började samtidigt som jag parkerade cykeln i cykelförrådet.
Det är bra kompensation för den tröja jag upptäckte att jag definitivt krympt ur. Och sjalkrage var ju en trevlig ny bekantskap – varmt och mjukt runt halsen…
Tack lilla mamma! Synd att du lärt av dina misstag och stickar tröjor som är lagoma till dig nuförtiden… Och ja, jag gjorde faktiskt en ännu värre grimas på den undre bilden…
Mänstret är från Debbie Bliss häfte number 2.
Stick å brinn! 
