Ibland är det svårt att få till det, även om det kändes rätt från början. Man hittar det där garnet som man tycker är bara sååå snyggt. Man köper det. Sen kanske man blir lite mer tveksam. Provstickar lite. Kanske rent av blir besviken och bara vill slänga bort garnet. Eller stickar en bit, repar upp, stickar en bit annat, repar upp, och så vidare. Sen kan det vara en slump eller ett plötsligt infall – eller så har hjärnan processat klart informationen – och så blir allt bara så rätt. Rätt garn, rätt projekt, rätt utseende, rätt mottagare…
Jag har två exempel från verkligheten. Det ena kommer här:
I maj 2007 köpte jag Colinette Tao. Allt var sådär ljuvligt. Garnet glansigt och mjukt. Färgerna så vackra. Jag ville genast sticka en halsduksaktig sak till M. Jag nystade upp och började sticka en clapotis, fast smalare skulle den bli. Det blev inte bra. Jag provade rätstickning med släppta maskor – inte bra. Rätstickning utan släppta maskor… inte bra. Jag testade både med att sticka med ena härvan och med att växla mellan härvorna för att det inte skulle bli så konstigt (allt enligt rekommendationerna). Färgerna kom fläckvis eller syntes inte alls. Det liknade trappuppgångarna i Rinkeby på 70-talet med stänk-målning… Jag har för mig att jag provade någon mer variant som också blev upprepad. Sen fick det ligga och ruttna till sig i ett hörn.
På stickkafét förra veckan kom jag mig äntligen för att prova sticka Montego Bay Scarf från Interweave Knits Summer 2007 (Ravelry-länk). Det var inte en dag för tidigt! Perfekt! Jag använde stickor 5 och vips… en halsduk! Färgerna kom fram och påminde äntligen om det vackra i de ostickade härvorna.
Jag ska bara fästa trådarna och tvätta så är den helt klar och en bra present till M, bara ett år senare…
I morgon kommer nästa exempel.
Stick å brinn! 