Här kommer bildbevis på att min spinnrock faktiskt fungerar. Det är finull och gute som jag testade med, för testa var ett måste.
Som synes i bakgrunden, fick spinnrocken dela rum med Petters leksaker (och annat bråte), åtminstone till en början.
Som synes i förgrunden var spinnrocken rejält skitig så nästa steg var att såpskrubba den rackarn i några timmar. Det blev lixom en ljusare färg efteråt… Kanske ska jag olja in den, eller vad säger expertisen?
Det bästa med den här spinnrocken (förutom att den faktiskt fungerar) tycker jag är trampan, för den har en helt jätteskön urgröpning för foten där någon före mig haft sin fot och trampat och trampat och trampat… Troligen lin någon gång, eftersom jag drog bort en och annan tuss i rengöringen.
Nu kanske det inte verkar så spännande att spinna med grått när det finns så många andra gladare färger att spinna av (kolla till exempel här), men jag måste faktiskt säga att resultatet blir en jättefin och blank ljussvart tråd (jag har inte provat att tvinna ännu) så jag är helnöjd. Kommer kanske till och med skaffa mer sån ull att spinna av.
Jag hade föreställt mig att jag skulle stå emot alla sorters frestelser och sticka färdigt de spetsarbeten jag har på gång. Innan jag börjar på något nytt. Det kan till och med vara så att jag har sagt det högt någon gång. Men icke. Om det finns Malabrigo lace i färgen Indigo så kan det hända att jag trillar dit. Och med fingrarna i syltburken tvingas jag erkänna att jag har börjat på ett nytt spetsprojekt.
Det är Melon pattern … från Victorian Lace Today (Ravelry-länk), utan spetskanten, så som det föreslås på sidan innan mönsterbeskrivningen.
Jag hade ju inget annat spetsigt på gång *harkel* Och dessutom hade jag ju inget annat spetsigt färdigt som jag "bara" ska tvätta och spänna ut… När jag blir stor ska jag bli en organiserad och ordentlig människa. Nu ska jag bara hitta min medusin.
Här kan jag säga att jag inte testade mer än en gång innan jag ville bli av med allt garn med en gång. Garnet blev till sist studentpresent till en tjej som rycker in i lumpen till hösten och som ska tillbringa sommaren i vandringskängor. Det blev till sist rätt, även om det inte är riktigt min smak.
Ribb med 3 räta och 1 avig har blivit något slags favorit för mig. Till de här lite halvlånga strumporna gick det åt ganska exakt 100 gram.
Ibland är det svårt att få till det, även om det kändes rätt från början. Man hittar det där garnet som man tycker är bara sååå snyggt. Man köper det. Sen kanske man blir lite mer tveksam. Provstickar lite. Kanske rent av blir besviken och bara vill slänga bort garnet. Eller stickar en bit, repar upp, stickar en bit annat, repar upp, och så vidare. Sen kan det vara en slump eller ett plötsligt infall – eller så har hjärnan processat klart informationen – och så blir allt bara så rätt. Rätt garn, rätt projekt, rätt utseende, rätt mottagare…
Jag har två exempel från verkligheten. Det ena kommer här:
I maj 2007 köpte jag Colinette Tao. Allt var sådär ljuvligt. Garnet glansigt och mjukt. Färgerna så vackra. Jag ville genast sticka en halsduksaktig sak till M. Jag nystade upp och började sticka en clapotis, fast smalare skulle den bli. Det blev inte bra. Jag provade rätstickning med släppta maskor – inte bra. Rätstickning utan släppta maskor… inte bra. Jag testade både med att sticka med ena härvan och med att växla mellan härvorna för att det inte skulle bli så konstigt (allt enligt rekommendationerna). Färgerna kom fläckvis eller syntes inte alls. Det liknade trappuppgångarna i Rinkeby på 70-talet med stänk-målning… Jag har för mig att jag provade någon mer variant som också blev upprepad. Sen fick det ligga och ruttna till sig i ett hörn.
På stickkafét förra veckan kom jag mig äntligen för att prova sticka Montego Bay Scarf från Interweave Knits Summer 2007 (Ravelry-länk). Det var inte en dag för tidigt! Perfekt! Jag använde stickor 5 och vips… en halsduk! Färgerna kom fram och påminde äntligen om det vackra i de ostickade härvorna.
Jag ska bara fästa trådarna och tvätta så är den helt klar och en bra present till M, bara ett år senare…
Det är bra när släkten åker och besöker våra nordiska grannländer. Jag själv misslyckades ju med att handla när jag var i Norge. Min pappa däremot besökte en lada mitt ute i skogen som sålde garner från ett nedlaggt spinneri eller väveri. Så han köpte "lite".
De här garnerna är någon slags ull- och linblandning. Det är tre konter av det röda och en jättekon beigeaktigt. De röda väger runt 800 gram styck. Den stora var för tung för vågen (och vi har ingen personvåg…), alltså över 2,2 kg.
Tunt är det också, ingen aning om hur tunt, men ni som spinner kanske vet? Jag testade att göra wpi på en linjal (det verkar funka, även om såna där fina verktyg också funkar) och det beige var typ 26 wpi och det röda 35 wpi. Vad ska man nu göra av allt det här, tro? Sjalar, tröjor, en stor filt som täcker halva Uppsala?
Det bästa var kanske priset, typ 200 NOK. Och så slängde han med två koner aprikos/rosa garn som var någon slags bomull-ullblanding på köpet, eftersom min pappa var så snäll och handlade av honom.
Nästa snälla handlare köpte Plötulopi från Island till en islandströja till Petter. Mönstret köper jag från Halla. Det är tröja nr 25 jag ska göra. Fina färger valde de. Nu gäller det bara att jag gör klart min egen islandströja också…
I helgen var det äntligen en spinnträff som jag kunde vara med på. För säkerhets skull hade jag bokat kvarterslokalen i huset bredvid där jag bor.
Många spinnrockar och fibrer blev det. Som både Åsa och Marika rapporterat kom Petter på besök. När han inte drack kaffe eller torrtovade så provade han på det där med att spinna och trampade loss på A-Ks ännu spollösa spinnrock och blev därmed såld. Mer otillbörlig påverkan kom från andra håll också och den spinnrock som Åsa inspekterat på myrornas är numera såld, till mig. Den är också provisoriskt lagad och testad. Bildbevis kommer. Nu blir det mera fotboll!
På grund av förseningar i produktionen har vår leverans av er beställda vara stickade strumpor i storlek lagom tyvärr blivit försenade. Vi arbetar på att produktionen ska komma igång igen och hoppas att kunna leverera din beställning så snart som möjligt. Vi medsänder en icke skalenlig modell av den beställda varan.
Med vänliga hälsningar Liisa, production manager Stick å brinn! productions
Lagom till promotionen med kanonsalut och bal på slottet förra veckan blev silkessjalen klar.
Detaljer 165 gram SOL-6 (motsvarande 825m), naturvitt Garnet är från solsilke. Mönstret är inspirerat av en halsduksaktig sjal från Victorian Lace Today (Ravelry-länk) men i trekantsformat och med en egenhändigt ihopknåpad spetskant. Jag använde stickor 3,5 mm.
Bildens titel är Fru Gårman, Rinkeby Edition. Tycker du den är rolig? Tänk efter igen.
Rinkeby Jag växte upp i Rinkeby i nordvästra Stockholm och flyttade därifrån först när jag som 19-åring bytte till studentlivet i Uppsala. Ständigt fick jag försvara varifrån jag kom – Hur kan du bo där? Är det inte farligt att gå till tunnelbanan så här sent på kvällen? Eller: Oooh, så spännande, med alla kulturer och kryddor och så!! Jag undrar om Fru Gårman-kreatören (mxcartoons.blogspot.com) någonsin har varit i Rinkeby. Problemet är att alla har en bild av Rinkeby, oavsett om de varit där eller inte.
Hur spännande var din uppväxt? Det går inte att beskriva, eller hur? Den var väl lika spännande och ospännande som alla andras uppväxter. Vad hade jag att jämföra med? Nu i efterhand ser jag att den delvis var skit (skolan: vi hade till exempel totalt 1 kemilabb i 8:an eftersom killarna i klassen hällde ut kemikalier på bänkarna och försökte tända på med bunsenbrännarna; miljön: det var sopor i trapphuset, slitna hus…) och delvis så var den oerhört bra. Min erfarenhet är att det finns många skitskallar i världen och skitskalligheten är helt oberoende av etnicitet eller kultur. Många vuxna jag möter idag är inskränkta och rädda för människor med annan bakgrund än den svenskaste svenska. Fördomar florerar. Men rasister, det är de ju inte. Eller?
Jag saknar Rinkeby, så som man saknar sin hembygd när man bor på en annan plats. Jag kommer troligen aldrig att flytta tillbaka. Jag tycker att det är tråkigt att mina barn växer upp i ett nästan helt segregerat område, att de tycker att Hassan är ett konstigt namn och att han är lite dum mot andra, för han kommer ju från ett annat land. Det blir mycket att berätta och förklara, sånt som är helt självklart för mig. Jag saknar det vidare perspektivet på världen, insikten från fler än ett håll (svensk övre medelklass och högre).
Här kommer bildbevis på att min spinnrock faktiskt fungerar. Det är finull och gute som jag testade med, för testa var ett måste. 
Stick å brinn! 