Separationsångest

Det skulle kunna vara så, att jag inte vill bli klar med min gröna sköna Menja-tröja, trots att jag ville det förut. För att jag inte kan skiljas från den som stickprojekt. Rent teoretiskt alltså. Mer troligt är att jag har fusionsångest. Det är inte kul att sy ihop.

Jag fick ca 5 cm garn över efter att jag stickat alla delar av tröjan och var först tvungen att skaffa något grönt som skulle passa ihop med resten. Det gjorde jag för ett tag sedan. Sen var jag tvungen att nysta upp det. Nu är det gjort och jag har inget att skylla på. Ingen på stickkafét trodde att jag skulle klara av att ha den färdig nästa måndag. Hm. Vi får väl se…

Jag är ledsen för den usla kvalitén på fotot. Garnets kvalité är bättre. Åsa har till och med utnämnt det till årets garn 2007.

Och varför har den här legat ostickad så länge? När jag tog upp den ur påsen såg jag att jag hade stickat fel och troligen inte orkat repa upp det halva varvet utan bara lagt undan den och sen hade det visst blivit för varmt för att sticka med ett halvt får i knäet.

När jag väl hade stickat tilbaks gick det fort att få ihop oket. Jag vill gärna ha den här koftan färdig. Det är inte så mycket sy på den men det kan vara så att jag har lite separationsångest här också. Fast av ett annat slag. Man ska ju klippa upp mitt fram för att få en kofta. Det är fortfarande lite läskigt. Och knökigt. Så hur många år den här får vänta på att bli klar efter den här holmgången återstår att se. Jag har börjat sticka en framkant (den ska sys fast…). Lite inspirerad blir jag ju att få den färdig när jag ser Entills fina. (och även om ni inte tror mig så hade jag plockat fram min kofta ur gömmorna innan jag läste hennes blogg…)

Mönstret är såklart från Istex och garnet Lopi från Halla. Jag har också ändrat färgerna, så här ser det ut i orginal (koftan till höger). Svart och ljussvart är fina färger.

Annons